emelie

Hade precis ett långt samtal med Robin.
Ett långt samtal angående framtiden. Vår framtid.
Hur jobbigt det än var, och hur elak jag än kände mig, så gav jag honom ultimatum.
Tyvärr var jag tvungen att förklara var jag stod, beroende på vilket val han skulle göra.
Väljer han att jobba kvar i Olso även om han inte får jobbet i Stockholm till hösten? Eller kommer han hem?

Det återstår att se.

Jag älskar dig, Robin Jacobsson.
Please...

Yes, inatt har jag fått sova fyra timmar.
Underbart.
Pluggade kemi till sent inatt.
Mindre underbart.
Idag är det sminklös dag, säger min lärare.
Minst underbart.

Vi skulle utföra något test genom att doppa ner ansiktet i vatten. Tror vi skulle hålla andan och mäta pulsen eller något. Minns att jag redan gjort det här testet, antingen i högstadiet eller på gymnasiet. Det var lite småläskigt, minns jag. Att trycka ner huvudet i en balja med vatten och hålla andan så länge man kan.... När folk står runt om och tittar på! Det är faktiskt läskigt. Dock roligare än en vanlig teorilektion, haha.

15 dagar kvar tills jag får träffa min älskling.
15 dagar kvar tills vi åker på semester.
15 dagar kvar till kärlek.

Kemi är kul... När man väl förstår det.
Tyvärr tar det lite tid innan man gör det, haha.
Sitter iaf och pluggar kemi nu. Har gjort det sen halv tolv typ. Känns inte som om jag kommit någonvart. Blä!
Prov på fredag. Måste plugga. Orkar inte.
Jag måste städa ovanvåningen, för det har mamma bett mig om. Åh, jag hinner inte.
Jag vill sola... Och simma också... Jag vill träna.. Jag hinner inte.
Jag vill inte plugga...

Att jag har en tand som är sprucken rakt igenom, gör inte denna dagen mycket roligare.
Tack och adjö.

Fakta
I Augusti flyttade Robin till Oslo för att jobba.
Innan jul fick han veta att han skulle bli flyttad till Stockholm, och få en tjänst där, på samma företag.
Vi planerade att flytta ihop i Stockholm, då jag kunde börja läsa på universitetet i Uppsala. Skitbra!
Men nu har han börjat få olika besked från chefen i Oslo och från chefen i Stockholm. Både ja och nej, vill säga.
Idag fick han veta att han antagligen kommer kunna få en tjänst i Stockholm, men de har ingen aning om när det kan bli. Till hösten? I november? Till nästa vår?...

Drömmar krossade. Planerna flyger iväg med vinden.



"Det kommer lösa sig, älskling..."
Kommer det verkligen lösa sig? Kommer du verkligen få jobbet i Stockholm eller ger de dig falska förhoppningar fortfarande? Det löser sig alltid för dig. Du har ditt jobb, i vilket fall som helst. Vare sig om det är i Oslo eller i Stockholm. Men jag?.. Var ska jag bli av?

"Jag hoppas att du orkar vänta, älskling..."
Vänta.. Vänta? Jag kan inte vänta till sista dagen. Sista dagen innan ansökan ska vara inne. Det finns lite att planera innan man ska flytta. Var ska jag bo? Kommer jag ens få tag i ett boende?
Ska jag bo med dig i Stockholm? Ska jag bo med Sofie om det blir Göteborg?
Dessutom måste jag ha gott om tid att förbereda mig psykiskt innan jag söker in någonstans. Det tog nästan ett halvår för mig att börja acceptera tanken på att flytta till Stockholm. Det var en mardröm för mig i början. Stockholm, så stort. Stockholm, ingen mamma, ingen pappa. Stockholm, mina vänner! Stockholm, min dans! FAN! Hur skulle jag klara det? Men jag kom över rädslan. Åtminstone lite grann.

Jag minns så väl orden du sa i Augusti, innan du skulle flytta... "Ett år älskling, sen kommer jag hem. Det klarar vi."
Ett år... Sen skulle vi börja plugga ihop. Här.. Vi två.
Trots att jag förstod att du inte skulle komma hem efter ett år, väntade jag. Vi skulle ju flytta ihop. Om jag så skulle bli tvungen att flytta till Stockholm. Flytta ihop skulle vi. Så var det bestämt.
Men nu då?.. Om du inte ens får jobbet i Stockholm? Hur länge ska vi behöva ha distansförhållande? I 5 år, tills jag pluggat färdigt?..

"Jag älskar dig..."
Var inte ledsen älskling..."
Var inte ledsen?! Sluta ta allt med en klackspark, och börja sätta dig in i min situation istället. Du måste förstå hur det är för mig.

Kär. Vilsen. Kär. Orolig. Kär. Rädd. Kär.



JAG BEHÖVER DIG!

         Be a good girl

Åh, älska hans röst!


Jag slog mitt knä på bussen idag, när jag skulle sätta mig ner. Smällde in det i sätet framför.
Har aldrig tänkt på det, men baksidorna på bussäten är väldigt hårda. Och de kan göra ont.
Tack vare de hårda bussätena, eller en oförsiktig Emelie, kunde jag knappt vara med på dansen ikväll. Ontontont!
Inte heller kan jag sätta mig ner som en normal person, utan jag måste sträcka benet rakt ut i luften innan jag sätter mig. UH!

Det är skönt att åka buss. Befriande på något vis.
40 minuter på morgonen och 40 på eftermiddagen, helt i min egen värld.
Musik i öronen, tankarna snurrar runt.
Egentid är verkligen underskattat.
Ibland kommer jag på mig själv, att jag sitter och ler eller småskrattar åt mina egna tankar.
Någon gång kan det komma en tår.
Men då gäller det att snabbt torka bort tåren, tänk om någon skulle se...

Jag trivs på bussen. Vägen är min vän.

Jag har bestämt mig. Nu ska jag försöka mig på att skriva blogg igen.
Tredje gången gillt, eller hur?
Vi får se om det går bättre den här gången.
De andra två gångerna har jag tappat glöden och inte hittat någon inspiration.
Allt kändes så tråkigt och onödigt att skriva om.
Varför skulle någon vilja läsa om vad jag gör om dagarna, liksom?

Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte lägger av om en vecka igen.